Om Norska Buhundar...

Den norska buhunden är en mycket gammal ras. Man har vid utgrävningar av vikingabosättningar och gravar hittat rester från så tidigt som 870-talet. Buhundarna följde också med på resor till bosättningar både på Island och i Storbritannien. Det sägs att när Olaf Tryggvason träffade den kloka buhunden Vige på Irland och köpte honom för en guldring och sin vänskap.

Under århundraden har den i Norge använts som en mångsidig gårdshund, då den är aktiv, alert och tålig. 

Buhundarna har en lång och fascinerande historia. Den har använts till att valla får och boskap, men har också under århundraden använts för att jaga både björn och varg. Den har också använts för att vakta gårdarna.

Buhundar har generellt ett mycket gott självförtroende och de är mycket vänliga. Det är en utpräglad familjehund som älskar människor och älskar barn. Som regel kommer de bra överens med andra djur. 

Det är en aktiv hund som behöver både att få röra sig och att utmanas mentalt. Den är lättlärd och intelligent utan att kräva ständig aktivering. På kvällen vilar den gärna tillsammans med sin familj.

Buhundar älskar aktivering i olika former. Rallylydnad, agility, viltspår, treibball, hundspel... den är duktigt på det mesta.

För den som är intresserad av friluftsliv är Buhunden en perfekt kamrat!

Lite till...

I början av 1900-talet minskade antalet Buhundar i Norge. En anledning var att man i fårskötseln började att använda importerade hundar istället. Det har också förekommit försök att korsa Buhundar med Border Collie för att få en riktigt effektiv vallhund.

I början av 1920-talet var läget akut och statskonsulenten Jon Saeland började att inventera, registrera och beskriva Buhundarna för att så småningom få dom godkända som en egen ras. Engagemanget hade kanske inte så mycket att göra med kärleken till Buhundar som till övertygelsen att norska får på norska fjäll skall vallas av norska Buhundar.

Eftersom Jon Saeland på alla sätt var en framstående expert på fåravel ifrågasätter vi inte hans slutsats.

Klicka här för att läsa vad Jon Saeland skriver om buhundavel 1939

Klicka här för att komma till norska institutet för skog och landskap beskrivning av buhunden

Färger

Buhundarna finns i två varianter. Dels de gula som varierar från rödaktig till ljust créme färgad.

Så har vi de svarta buhundarna, med mer eller mindre inslag av vitt i.

Pälsvård

Pälsvård existerar knappt.

Buhunden fäller två gånger om året. Pälsen är mer eller mindre "självrengörande" och smuts och vatten fastnar inte utan skakas lätt av.

Regelbunden schamponering av hunden behövs i regel inte. Det är att tänka på att när man schamponerar hunden så tar man bort en del av pälsens skydd. Det tar ett tag innan allt är som förut igen.

Lukten av blöt hund när man kommer in? Nej, den luktar faktiskt inte.

Skällighet?

Är Buhunden en "skällig" hund? Både ja och nej. Den har använts som vakthund och vaktar med skall. Den talar gärna om vad som händer.

Sedan handlar det både om aktivering och fostran.